MUFFINSTJEJEN

............. jaha. Jag tror att det blir lite paus här på bloggen. Jag har inte mycket att säga just nu.

Ikväll har jag gått RUNT vårat hus med min älskade make.

Men jag försöker och försöker!

..... sötnosen min vill inte som jag!

Hur skulle man gör?

 

En vän kom på besök, tog en kopp kaffe och pratade om livet.

Känner mig genast mycket piggare.

=)

Idag när jag vaknade ensam , t o m hunden hade lämnat sovrummet.

Där i min ensamhet började jag tänka på allt jag kan vara glad och tacksam för.....

... jag är så tacksam för att jag har en familj.

...jag är så tacksam för att jag har vänner.

....jag är så tacksam för att jag har grannar som bryr sig om.

.... jag är så tacksam för att jag fick sova en hel natt utan att vakna.

JAG är så tacksam idag!

TACK för att just du tog dig tid att läsa mina tankar!  kram på Dig!

Sovit oroligt inatt. Nu vill jag snart inte kämpa på själv längre. Nu vill jag få

1 augusti, min älskade make fyllde år. Gjorde mitt allt för att orka ge honom lite sång och paket. Sen var jag tvungen att berätta hur dåligt jag mådde.
Började dagen med att se dubbelt när jag vaknade, världen gungade och jag var så ljudkänslig så jag blev blev jätte yr varje gång jag pratade (hörde min egen röst) eller om nån annan sa något högt eller när Nicko skällde,,höll på att ramla av hans skall... 
Så vi fick såklart packa ihop och åka hem  Resan gick OK.
När jag kom till Akuten fick jag hjälp direkt, allt gick fort där och efter knappt en timma var jag på Öron avd inlagd.
Kom hem för en stund sedan. 
Idag har jag fått ta bort röret i örat, jag LOVAR det var SMÄRTA!! Går inte att ge bedövning när man tar bort rör, bedövningen får nämligen inte gå in i inner örat för då blir man jätte jätte yr. Därför tar man bort röret UTAN bedövning. OK,,det går fort men *=¤"# ... vilken smärta. 
Nu ska hålet i trumhinnan läka igen och sen blir det förmodligen dax att spruta in giftet som ska ta dö på min balansnerv, som i sin tur gör att jag inte kommer få fler anfall. MEN det är en seg behandling och jobbig. Varje insprutning innebär YRSELANFALL som kan vara någon dag och sedan är man RIKTIGT ostadig ett tag. 
Såklart är jag rädd och orolig, men jag vill inte fortsätta att ha det som jag har det nu. Mitt liv är liksom inte något liv. 
Men just nu får jag bara stå ut,,, och vänta ut läkningen..Kan ta ca 2 veckor. =((
VI kan ju helt klart säga..... någon vidare SEMESTER det har VI INTE HAFT.... den hemskaste sommaren i mitt liv.
=((

............... ramlade ihop idag vid kvällsmaten!! Min söta svärfar vill inte vakna, han är medvetslös fortfarande.

Nu ska jag bli fri från mina anfall.

Jag försöker att inte tänka för långt fram, jag försöker att inte tänka bakåt, jag försöker att t o m att tänka några timmar i taget. MEN inget av detta är LÄTT.

Något som jag njuter av är att se min hund NJUTA..... här har ni ett underbart kort där han gnor runt i gräset och låter och njuter av sol och värme.

JAG vet inte hur jag ska orka med det här.............

Igår följde jag med en vän till vårdcentralen. Hon skulle ta ett blodprov. När vi kom dit kände jag att jag höll på att få ett yrsel anfall (lider av Menieres sjukdom). Satt mig på en soffa och sa till min vän att jag tror att det går bra, det kanske går över.

MEN icke... det blev bara värre o värre. Min vän såg att jag mådde riktigt dåligt så hon gick ur kön och kom till mig. Jag sa till henne att gå och fråga om en plats där jag kunde få lägga mig ner.  Innan jag skulle ramla ur soffan.

Min vän gick till personalen i luckan och sa att jag mådde dåligt och behövde lägga mig ner. OK..vänta lite här så kommer jag svarade personalen.

När hon kom fram till mig (hon ställde sig ca 2meter ifrån mig) och frågade vilken läkare jag skulle till. Jag var så yr och mådde så illa just då så jag kunde inte prata ordentligt. Min vän förklarade då att jag var med henne, att jag inte skulle träffa någon läkare.   DÅ kom svaret snabbt!!

- NÄ då vet jag inte, om du inte har någon tid / inte är patient finns det ingen plats för dig, det är fullt här idag!

FATTAR NI,,,,, jag är på en vårdcentral och hon nekar plats åt en människa som har ett anfall. JAG trodde inte mina öron. TOG kraft och bad henne komma närmre (ville inte att alla skulle höra om mig och min sjukdom)

Hon tog några steg emot mig och jag sa i BESTÄMD form.... JAG MÅSTE få lägga mig ner, jag lider av Menieres sjukdom och har fått ett anfall.

Efter detta tog min vän tag i mig/mina armar och började gå mot provtagningen, hon sa högt och tydligt, NÅN säng finns det väl här!!!  När vi kom in i den korridoren kom det ganska snabbt 2 personer som hjälpt oss till en säng. MEN sen lämnades vi där. Ingen brydde sig.

MIN vän sprang emellan provtagningen och mig för att se hur jag mådde.

SEN tog vi oss hem på något sett som jag inte vet riktigt idag, (måste prata med henne senare idag) Min man mötte upp oss utanför vår bostad och sen var det AKUT medicinen och SOVA hela eftermiddagen och kvällen.

SITTER här idag och är helt slut, chockad och ledsen och rädd. Är det såhär våran sjukvård håller på att bli. ATT allt handlar om TID, har man inte bokat TID får man ingen hjälp.

Vet inte hur jag ska göra , hur  jag ska gå vidare i detta!! Just nu orkar jag inget mer än att skriva ner vad som hänt.

JAG säger bara HOPPAS INGEN MED HJÄRTINFARKT kommer till denna VÅRDCENTRAL, då kanske den personen inte överlever!!

KRAM från en trött tjej och ledsen.....

Har varit duktig idag. Haft tvättstugan, flera promenader med min guld klimp , cyklat till affären. Ja, jag har utmanat MR MENIERES SJUKDOM hela hela dagen...så de så!!

.... jag vet inte när jag var på stan sist. Jag behöver verkligen köpa mig nått nytt.

.. men va fan ska man göra. Jag måste få ut skiten, få ur mig min oro och sorg.